“Våga satsa på din dröm”

OS 2008. Susanna Kallur gör sig startklar. En miljardpublik följer varje rörelse hon gör. Hon ska springa ett av sitt livs viktigaste häcklopp och är ett av Sveriges största medaljhopp. Skottet går. Men loppet går inte som hon tänkt, istället ramlar hon på första häcken och medaljdrömmarna försvinner vidare över mållinjen.

Susanna Kallur trodde i den sekunden att hon nått botten, men motgångarna slutade inte där. Under hösten drabbades hon av efterhängsna skador: först en stressfaktur i smalbenet som ledde till operation, sedan vidare komplikationer då ärrvävnaden efter operationen ledde till nya smärtor. Hela tävlingsåret 2009 löpte utan att Susannas namn stod på startlistorna. Istället har schemat bestått av rehabilitering, och målen ser helt annorlunda ut än för ett och ett halvt år sedan.
– 2010 vill jag komma tillbaka och förhoppningsvis försvara mitt EM-guld, säger hon. Jag vill lägga allt krut på friidrotten för jag känner att jag har mer att ge, säger Susanna när VeckoRevyn träffar henne efter en lång dag i sporthallen.
Susanna virar en filt runt axlarna och vi slår oss ner vid ett vitt plastbord med en kopp kaffe och en yoghurt.
– OS var inget slutmål för mig, istället valde jag att hantera motgången. Nästa direkt efter tävlingen tänkte jag att man kan vara med om så mycket värre saker än att ramla under en friidrottstävling. Jag kände att jag inte ville gräva ner mig, fortsätter Susanna på sin klingande dalmål.

Friidrotten har gått först

Du måste vara extremt målmedveten, vad har du för tips till de som känner att deras mål ligger för långt bort?
– Stundtals kan även jag känna att mina mål ligger långt bort, säger Susanna och blickar tomt ut i mörkret utanför fönstret.
– Det som är viktigt då är att påminna sig om vilka de är och varför man satt upp dem. Att ha en positiv attityd och att inte misströsta. För mig kan det hjälpa att tänka på positiva minnen när jag sliter och tränar, fortsätter hon.
Något annat som inspirerat Sanna i den hårda träningen är musik.
– Jag tycker att musik är så jädra gött när man tränar, säger hon och skrattar så att ögonen glittrar. Det kan göra sån himla skillnad. Det kan vara precis all musik men helst någon hårdbitig. Som rock, pop eller hiphop. En av mina favoritlåtar är Try it again med The hives. Jag gillar texten. Den handlar om att man måste misslyckas för att nå framgång.
Du är en av världens snabbaste kvinnor och har levt med friidrotten i snart halva ditt liv. Hur har du orkat satsa så hårt så länge?
– Friidrotten har alltid gått först för mig. På högstadiet och gymnasiet fanns det aldrig någon tvekan om vad jag ville prioritera. När mina klasskompisar gick ut på helgerna så tränade jag. Men jag har aldrig känt någon tvekan inför det valet, jag har aldrig känt att jag försakat eller missat något. Jag har fått så mycket annat, och friidrotten har gett mig så mycket mer.
Hur reagerade dina kompisar när du inte kunde följa med?
– Det är sådan jag är och mina kompisar vet om det. På samma sätt förstod jag att de hade andra intressen. För vissa var det teater, för mig var det idrott, men egentligen var det samma grej, förklarar Susanna.
När visste du att du skulle satsa på friidrotten?
– Jag tror inte att det var ett speciellt tillfälle, utan snarare något som successivt växte fram. Jag har alltid haft drömmen att kunna hålla på med idrott professionellt och kunna klara av att leva på det. Att ha kunnat uppnå det målet är superskoj. Jag känner mig tacksam och väldigt lyckligt lottad.

Susanna, en vanlig person

Idag kan Susanna leva som elitidrottare, men hon har ändå valt att satsa på en parallell karriär som informatör. Med flera träningar i veckan och resor till träningsläger och tävlingar kan det vara svårt att förstå att hon hinner med. Men Susanna är van vid att friidrotten påverkar hennes liv.
– Friidrotten gör att allt är så oregelbundet. Jag har ingen vanlig dag, jag kan vara borta i tre veckor och sedan vara hemma i perioder. Då blir det svårt att ha ett vanligt vardagsliv, säger hon och skrapar ut det sista ur yoghurten.
Hur får du tiden att gå ihop?
– Jag prioriterar, jag kan inte säga ja till allt. Friidrotten och min familj är det som kommer först, allt runtomkring får vänta eller vara, säger Susanna bestämt.
Det senaste året har även tvillingsystern Jenny Kallur haft samma typ av skada som Susanna, så de har både opererats och tränat rehabilitering tillsammans.
– Vi är bästa kompisar men ända sedan vi var små har vi tävlat mot varandra. Det gör vi fortfarande som 28-åringar. Vi har hela tiden pushat varandra och vi har betytt speciellt mycket för varandra nu när vi är skadade båda två.
Hur skulle du beskriva dig själv som person?
– Jag är en väldigt vanlig person. Till sättet är jag en känslomänniska och jag håller aldrig tillbaka mina känslor. Allt möjligt kan få mig att skratta eller gråta. Men jag skrattar mest. Senast idag så skrattade jag så mycket att jag höll på att kissa på mig åt ett röstmeddelande på telefonen. Det var inget speciellt eller viktigt. Det var mest att det var så långt och omständligt, säger hon och skrattar högt.
Medaljerna som du kämpar så hårt för, vad gör du med dem?
– De medaljerna jag tycker är finast ligger längst ner i en bokhylla hemma. Det var min sambo som ville ha några framme.
Susanna tystnar och överväger frågan någon sekund.
– Men jag vet inte... medaljerna är bara metallbitar och de är inte så viktiga för mig. Det viktiga sitter i hjärtat, så minnena är bättre. Det är mest upplevelsen av att ha uppnått något man drömt om som betyder något.
Vi skiljs åt utanför cafét och Susanna fortsätter nedför korridren i Sätrahallen. Ett och ett halvt år har gått sedan den där ödesdigra OS-dagen, men nu är hon på god väg mot sitt nya mål: En startlinje.

Susannas bästa pepp-tips!

– Kör bara! Om man har en dröm, varför bara sitta och tveka? Det är bara att prova och se om man gillar det. Jag tror att om man tänker mycket på sina drömmar, så får man idéer till hur man ska ta sig dit och hur man ska göra för att uppnå dem.